Ulricehamn med Uffe och Birgitta
Kategori: Geocaching
Ulricehamn är beläget på sluttningarna kring ån Ätrans utlopp i sjön Åsunden. Staden ligger 32 km öster om Borås och 49 km väster om Jönköping
1478 omnämns Bogesund som stad i ett köpebrev.[1] Staden bytte 1741 namn till Ulricehamn. Ulricehamns stad inrättades som kommun, enligt Förordning om kommunalstyrelse i stad (SFS 1862:14) den 1 januari 1863, då Sveriges kommunsystem infördes. 1938 inkorporerades Brunns landskommun och Vists landskommun. 1971 ombildades staden till Ulricehamns kommun.
Vid denna tidigare tunnel började dagen, VCJ Tunnel heter gömman är gamla Västra centralbanan den öppnades för allmän trafik 21/12 1906 och sista tåget gick 9/3 1990. Idag är största delen av banvallen asfalterad och är perfekt att cykla på. Särskilt delen söder om Ulricehamn är mycket vacker där den går längs sjön Åsunden.
Fantastiskt fint med de frysta vatenfallen påsidorna och även i slutet av tunneln.
Undrar hur de stora blocken inne kommit dit, trillat från tunnel taket = livsfarligt men nu var det inget större i taket så vi vågade leta runt efter det vi sökte.
Taket de bruna hängande korvarna är istappar.
Vidare mot det som verkade så spännande. Sjögunnarsbo Sanatorium
Sjögunnarsbo Sanatorium och sjukhem är ett minne från den tid då tuberkulosen var en folksjukdom. 1910-talet blev landstingen starkt engagerade i kampen mot tuberkulos i samband med att man övertog ansvaret för epidemisjukvård från kommunerna. Arkitekten Ivar Tengbom ritade 1912 ett sanatorium som egentligen var tänkt att ligga i Målsryd utanför Borås. Bygget blev dock aldrig av men samma ritningar återanvändes för just Sjö-Gunnarsbo Sanatorium utanför Ulricehamn. Bygget tog fart 1914 och tog två år. Ivar hade själv fått uppleva den fruktade sjukdomen, två av hans syskon dog i tuberkulos, själv hade han klarat sig med förlusten av en lunga.
Dåtidens budget var 750 000 kronor och behandlingshemmet skulle kunna ta emot 142 patienter.
Ulricehamns sanatorium (från 1955 Ulricenamns kurhotell), var ett (numera rivet) sanatorium vilket var beläget 350 m ö.h. omkring 2 km öster om staden Ulricehamn.
Sanatoriet började sin verksamhet 19 juni 1886 under synnerligen blygsamma förhållanden. Anläggningen var från början avsedd att användas uteslutande som sommarkurort, ombildades 1890 till ett fullt modernt lungsotssanatorium, vilket dock nedlades efter några år. År 1894 inträdde ett nytt skede för detsamma. Man övergick då till att i huvudsak där behandla nervsjukdomar, vilket snart visade sig vara ett riktigt grepp för anstaltens utveckling, och redan 1900 kunde förslaget upptas att hålla sanatoriet öppet även under vintern. År 1907 konstituerades AB Ulricehamns sanatorium och badanstalt, som inlöste den gamla sanatorieanläggningen och 1907-10 uppförde det s.k. Vintersanatoriet. Vid anstalten behandlades alla former av invärtessjukdomar med undantag av sinnessjukdomar och öppen tuberkulos. År 1909 byggdes även en spårvägslinje mellan Ulricehamns järnvägsstation och sanatoriet, men någon trafik på denna kom aldrig att startas.
Bland de prominenta personer, vilka varit gäster på sanatoriet märks prins Carl, prinsessan Ingeborg, prinsessan Märtha, Verner von Heidenstam, Alexandra Kollontaj, Selma Lagerlöf, Gustaf Mannerheim, Ernst Rolf och Clark Olofsson. Kurhotellet, som uppgavs vara norra Europas största träbyggnad, stängdes 1976 och revs 1981 efter att dess framtid varit föremål för en intensiv debatt.
Arkitekt Ivar Tengbom.
Ursprungligen byggt 1914-16 för vård av tuberkulossjuka (även kallad lungsot), en sjukdom som här hos oss i princip utrotades i.o.m. att penicillin började användas mot bakterien som orsakar sjukdomen. Däremot är den inte utrotad totalt sett över världen och resistenta bakterier ställer numera till problem.
På denna vackra plats med utsikt över sjön ligger nu de stora stenhusen där och förfaller. Den välbekanta tanken som brukar dyka upp i miljöer som denna gör sig påmind…”tänk om dessa väggar kunde tala” (fast just här kanske man inte skulle vilja lyssna till vad de berättade) och vad synd att allt bara går till spillo.
Spårvagnen (i Ulricehamn) blev ett av dages mål lite mera i staden ingen vacker gömma men berättelsen var så underbar.
1911 stod Ulricehamns spårvagnslinje klar och spårvagnen skulle föra passagerare från staden upp till sanatoriet. Men det hela fick ett snöpligt slut. En inspektör bad föraren att nödbromsa under premiärturen. Det gick inte så bra och när vagnens bromsar några månader senare skulle besiktigas kunde bromsarna inte godkännas. Vagnen stod sedan inlåst i sex år som ett pinsamt minne i Ulricehamn innan den såldes till Göteborg 1917. Då skulle den fraktas ner från sanatoriet för att föras via järnvägen till Göteborg. Men hur mycket man än bromsade lyckades man inte hålla nere farten. Vagnen spårade ur, for ut på stenläggningen, förbi kyrkan i en faslig fart och ända bort till gamla stadshotellet där man äntligen lyckades få stopp på den. Man beslöt att riva upp rälsen och sälja den. Tack vare den kraftiga prisstegringen vid denna tid gjordes en god affär trots att inte en enda biljett sålts! .
Wikipedia skriver så här:
Ulricehamn har haft en spårväg. Det var direktören för Ulricehamns sanatorium, Per Stenman, som tog initiativet till att bygga en spårväg från järnvägsstationen via Bogesundsgatan, Grönahögsvägen och Sanatorievägen upp till vintersanatoriet. Spårvägen byggdes under vintern 1909-10. Den var drygt tre kilometer lång, hade spårvidden 1000 mm och var i sin helhet enkelspårig. Höjdskillnaden mellan järnvägsstationen och sanatoriet var hela 170 meter.
Anledningen till att man byggde en spårväg var att det skulle vara lättare för sanatoriets gäster att ta sig den mödosamma vägen från stationen ända upp till sanatoriet. Dessvärre kom trafiken aldrig igång, framför allt på grund av inre meningsskiljaktigheter inom spårvägsbolaget, men också på grund av att banan var undermåligt byggd av besparingsskäl.
Spårvägen hade endast en spårvagn samt en släpvagn, eller snarare en tralla avsedd för gods och personbefordran. Hela anläggningen såldes 1917. Den enda spårvagnen och koppartråden från kontaktledningen såldes till Göteborgs spårvägar, medan rälsen hamnade på Spetsbergen där den användes i en gruvjärnväg.
Affären blev ändå en framgång, då aktieägarna fick ordentlig utdelning efter försäljningen. Bland annat hade priset på koppar gått upp och bara inkomsten av den täckte vad hela anläggningen hade kostat att bygga sex år tidigare.
Man tvistar inom spårvägskretsar om man verkligen kan räkna Ulricehamn till landets spårvägsstäder, då det aldrig bedrevs någon kommersiell spårvägstrafik där, men där fanns i alla fall en spårväg.
På vägen hem besökte vi några stopp långs Kulturvägen som det garanterat kommer bli flera stopp längs.
Så vad är då kulturvägen jo som de själva skriver
Vart leder KULTURVÄGEN dig?
KULTURVÄGEN är ett upplevelseområde där du kan bekanta dig med en rad intressanta, både välkända och mindre kända, besöksmål som ofta sköts om av småskaliga landsbygdsföretagare. Vi erbjuder dig bl.a. lantligt boende, lokalproducerad mat, kaffeserveringar samt konsthantverk. Vi ordnar många aktiviteter med den vackra, avstressande naturen och den rika historien som medaktörer.
Kulturvägen finns i norra Ätradalen från Tranemo i söder via Ulricehamn upp till Falbygden. Sträckan var en del av den urgamla kommunikationsleden från kusten till det inre av Västergötland. Här bedrevs handel och här hade man nära tillgång till senaste information.
Man tog inte bara intryck av andra kulturer – man påverkades också av invaderande, fientliga arméer. Tag de små, snirkliga grusvägarna och låt landskapets minnesmärken i form av borgar, runstenar, stenåldersgravar och medeltida kyrkor berätta historien för dig.
Njut samtidigt av en levande landsbygd genom dofter, smaker, synintryck och många givande personliga möten.
Bronsåldersrösen i Kroken
Kulturvägen är ett upplevelseområde längs Ätrans dalgång som sträcker sig från Tranemo kommun upp till Falbygden.
Nära motorbanan norr om Ulricehamn ligger bronsåldersrösena i Kroken. Det större röset har en diameter på cirka 25 meter och är drygt 2 meter högt, det mindre rösets diameter är cirka 11 meter.
Bakom denna fikade vi dagens medhavda kaffe kaka mackor.
Flera av Kulturvägens mål följer
Inte lika fint väder, men samma hålväg fast uppifrån.
Här finns vackra, gamla ridvägar, eller hålvägar, bevarade i anslutning till det gamla vadstället över Ätran. Strax intill ligger ett järnåldersgravfält och väster om landsvägen ligger en renoverad backstuga, Mor Lundgrens stuga.
Kycklingkullen - Gravfält med runsten
Kycklingkullen utgörs av en liten åsformation med kalkhaltig jord, som har stor betydelse för kullens intressanta flora. Här växer bl.a. gullviva, drakblomma och smalbladig lungört. Dessutom finns gravfält på båda sidor om vägen samt en runsten.
Stadsparken Ulricehamn
Kulturvägen är ett upplevelseområde längs Ätrans dalgång och sträcker sig från Tranemo upp till Falbygden.
1907 köpte Ulricehamns stad Himmelslyckan, en lövskogsklädd hage söder om staden. Året därpå iordningställdes promenadvägar, parksoffor ställdes ut och allén som ledde fram till Fredriksbergs gård införlivades i området. Stadsparken hade blivit till. Här ville Sällskapet Ulricehamns Vänner, föregångare till Ulricehamns Hembygdsförening, skapa ett Skansen i miniatyr. Den första kulturhistoriska byggnaden kom på plats 1910, sju år senare tillkom tre till. Samtliga donerades av brukspatronen på Limmareds glasbruk, Fredrik Brusewitz.
1972 överlät Ulricehamns Hembygdsförening Stadsparkens byggnader till Ulricehamns kommun. Under 2009 påbörjades ett renoveringsarbete av husen.
Annika säger:
Tog ni inte turen Gårdarna runt sjön, eller Änglagårdsturen när ni ändå var i U- hamn?
Ulricehamn är nästan som hemma för mig. Min bror och C´s syster bor där och jag har gått gymnasiet där med.